Trots att jag ska upp tidigt i morgon pga jag går på öppningsskift i övermorgon så öppnar jag en ny red bull och gör ett till inlägg..

Oshibwa är ämnet. Jag ska ta det från början. När jag var tolv år så hade jag många medryttarhästar. Men jag hade alltid önskat mig en helt egen. Så jag letade på blocket varje dag. En dag så hittade jag en annons. På bilden var det en häst som vadade i en sjä. Bilden hade en knepig vinkel den var tagen lite snett bakifrån. Jag läste om henne. Inte den mest utbildade hästen som jag egentligen ville ha men jag ville så gärna åka och provrida henne ändå. Jag skrev ett mejl, jag och mamma åkte till lesjöfors till en gård mil in i skogen. Hästen stod inte där så vi fick åka vidare en liten bit till andra hagar där hon stod. Ägaren tog ut henne från hagen och gav henne till mig medan han hämtade sadel och träns.

Bilden är från den stunden.

Denna bild är ganska exakt 8 år gammal. första gången jag såg Oshibwa

Jag fick provrida lite (väldigt) snabbt på vägen. Men hann med både skritt trav och galopp. Sådan pigg och ivrig häst hade jag nog aldrig ridit. Behövde bara tänka trav eller galopp.



Stiglädrerna var ojämna, det spöregnade. Men jag var världens lyckligaste ändå.

Ägaren sa att vi hade kunnat tagit med transporten och hämta henne på en gång. Han sa att vi passade bra ihop jag och hästen.

Jag tror att vi hämtade henne bara någon vecka efter.jag och mamma henne och körde hem henne till stallet hon skulle stå i.


Jag kommer ihåg att jag så gärna ville ha med henne till Ridskolan och ha med henne på lektioner. Hon var på hugget hela tiden. Kunde ingen dressyr över huvudtaget. Hon sprang sig igenom lektionerna och blev rädd för väggarna i ridtältet. Hon kunde inte fatta vänstergalopp. Till slut satte sig ridläraren upp på henne men även då körde hon upp huvudet och sprang..


Tiden gick och det var mycket blod svett och tårar. Ibland kände jag för att ge upp. Hon var så outbildad jämfört med alla andras hästar. Och jag som verkligen älskade att hoppa. Hon tyckte inte om hinder utan ville gärna vika av och springa förbi istället. Men övning ger färdighet som bilderna visar.

Jag var så lycklig. Hästen jag aldrig trodde skulle gå att tagga ner och bara en sak som att kunna gå i en samlad trav gick till och med för skänkeln och hoppade.

Det blev en dressyrtävluing på ridskolan och jag anmälde mig med en av ridskolehästarna. Min ridlärare kollade på mig och sa ''ska du inte tävla Oshibwa istället'' Jag tänkte att nu är hon galen. Oshibwa är inte redo för det. Men jag skrev upp mig på henne tillslut efter mycket övertalande. Vi tränade oh tränade och hon blev bara finare och finare. Jag stod i tre timmar kvällen innan och putsade på henne och flätade manen. Jag var så nervös. Sen kom dagen. Jag skrittade henne till ridskolan. Ställde henne i stallgången för att kolla när jag startade. Jag kom ihåg att jag skulle starta FÖRST. Red fram med dom andra. Oshibwa var nervös och springig med huvudet högt upp i luften. Jag tänkte att detta går aldrig..

Jag startade. Det gick helt ok. I slutet blev hon välfigt fin. Men hon fick fel galopp varje gång i vänstervarvet. Mina poäng slutade på 144 av 280. Jag var världens lyckligaste att jag bara tog mig igenom programmet med henne. Jag red då Lc:2



Jag var världens lyckligaste tjej som hade världens bästa häst kände jag i den stunden. Men ett par år efter ändrade det sig.

Det tog fler och fler dagar dagar utan att jag åkte till stallet. Det kunde gå över en vecka utan att jag var hos min älskade Oshibwa. Jag valde att hänga med kompisar och dricka alkohol hela nätterna istället. Jag var trött på livet, Jag tyckte det bara var tråkigt att åka till stallet och rida min häst som jag egentlgien älskade mer än livet själv. Hästen som har har vuxit så mycket tillsammans med mig. Det var mycket med skolan också för den fungerade inte. Långa dagar och skoltrött till tusen. Det var en mörk period i livet. Jag valde när jag var 15 år gammal att inte ha kvar henne. Hon fick åka tillbaka till Lesjöfors för sista gången. Tänk hur mycket vi skulle ha utvecklats tillsammans om jag inte var en idiot och gav upp allt jag brann för.


Jag levde livet. MEn jag glömde aldrig bort min gamle vän. När jag blev 19 år så åkte jag och Mamma till lesjöfors för att hälsa på henne. Vi fick åka till hagen som låg en bit bort. Oshibwa har aldrig varit den som har gått fram till en i hagen. Jag såg bara haflingers där i hagen men nånstans bland träden så såg jag en svart busig lugg. Jag gik lite närmare och stannade. Hon stod bara och tittade på mig och jag på henne. Det kändes som att tiden stod stilla. Mamma berättade efteråt att den synen var oslagbar. Man såg kärleken och man såg att hon kände igen mig. Hon gick mot mig vilket hon aldrig har gjort mot någon förut. Hon lät mig ta på grimskaftet och jag tog ut henne från hagen. Det syntes att hon hade blivit äldre. Litevita pigmentfläckar på ryggen som inte har varit där förut. Jag hoppade upp på henne och mamma fotograferade. Min älskade häst. hur kunde jag?


​Fortsättning följer...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

<iframe allowtransparency="true" frameborder="0" height="360px" scrolling="no" src="http://www.bloggerfy.com/se/widget/expose?id=3877876&layout=1&style=1" width="250px"></iframe>